Här sitter jag igen. Och vi har hunnit bli ganska bra kompisar de senaste åren. Jag hittar nog bättre här än i mitt eget vardagsrum. Nästan iallafall. Jag och Helsingfors flygplats har delat många minnen tillsammans.. sorgliga, och glada! Jag märkte just att min hjärna är felinställd och konstig. Jag gick förbi en gate som det stod Gothenburg på, benen fortsatte förbi men hjärnan och jag stannade liksom kvar där. "vaddå? Varför fortsätter mina ben att gå?" kändes det som. Jag stannar ju nästan alltid vid en sån gate, där det står Göteborg på när jag är ensam på en flygplats. Där jag sitter nu står det något helt annat. "Stockholm Arlanda" och flightens nummer är inte gamla hederliga KF474 utan KF445. Vad gör jag här liksom? Smaka på ordet bara.. Stockholm.. Arlanda. Det liksom sticker lite och det känns inte alls helt okej. Jag har aldrig riktigt gillat Stockholm. Det känns för snobbigt.. Göteborg låter sådär mysigt. Jag fick nästan lite tårar i ögonen när jag gick förbi gaten, faktiskt.. Men men, nu sitter jag här. Brevid mig sitter en japansk(asiatisk) man. Han pratar roligt, men framför allt så skrattar han roligt. Inte ha ha ha, utan som en gris, korta grisljud, ett två tre. ett två tre. grymt grymt grmyt. Underlig man. Varför sitter han utanför gaten till Stockholm för? Och vet ni vad. Från en sak till en annan.. För första gången i mitt liv så valde jag självmant en plats brevid gången i planet och inte brevid fönstret. Varför då? Kan man undra.. Jo, jag vill av snabbt! Jag orkar verkligen inte med sånt här. Det är så tråkigt att flyga och allt som hör till är ännu tråkigare. USCH!

Planeringsdagen idag var iallafall intressant. Planering vet jag inte om det kan kallas dock. Vår chef delade in oss i två grupper och vi satt och ämnet vi skulle diskutera var den röda tråden och det blev en del diskussioner. Till exempel kom en sån sak upp som när min extra dagmamma Mia tvingade mig att äta rotmos. Jag vägrade och grät och det var hemskt. Men inte hjälpte det. Jag minns inte riktigt hur det sltuade dock, jag minns bara att det var hemskt och att tallriken var där framför mig med den äckligt guloragna sörjan på. Fy fy fy! Med det kom också alla mina lök-minnen upp. Jag avskydde lök när jag var liten. Det var vidrigt och konsistensen var nog värst. Jag pillade alltid bort lök ur maten och det gick nog ganska långt faktiskt... Jag minns en speciell gång när min mamma hade bakat banan/marräng/gräddtårta till min bror på hans födelsedag. Jag pillade bort banenen för jag var HELT SÄKER på att det var lök.

Nu väcktes mitt sinne från högstadiet/tidigt gymnasium till liv. Det kom nämligen en kille i min ålder med långt hår och satte sig brevid. Vad är det första jag tänker? "Hmm, han ska säkert till Stockholm för att titta på COB. Vad annars?" Crazy!